Då fiskebåtarna började byggas i fartygsstorlek och förses med såväl heltäckande däck som brädgång och utrustas med motorer i början av 1900-talet, började de olika nybyggnadsvarven förse fiskebåtarna med enkla klysbrädor eller kryssbrädor.
Flera olika benämningar förekommer lokalt för att namnge de ofta med särskild omsorg utformade trästycken, som omslöt ankarklysen. Av teckningarna framgår att klysbrädorna har en viss likhet med varandra, och det går också att ana att en fisk vars ögon eller mun omslöt själva klysröret har varit ursprunget till formgivningen.
De klysbrädor som vanligen förekommer på äldre existerande fiskebåtar av trä, är säkerligen utformade som en prydnad och i många fall också ett karaktäristiskt kännetecken för nybyggnadsvarvet. Men klysbrädornas ursprungliga funktion och formgivning har säkerligen också motiverats av rent tekniska behov. De trossar, tågvirket, som användes till ankaret tillverkades av mer eller mindre slittåliga växtfiber. För att slitaget på tågvirket inte skulle bli allt för stort, utformades tågvirkets anläggningsyta igenom bordläggningen som en rundad öppning, ett klys. Klysöppningens sidor och botten tillverkades av betydligt grövre trä än de omgivande bordgångarna och kanterna rundades av till största möjliga radie. Dessa extra kraftigt tilltagna trästycken kom senare att integreras i de stora skeppens stävornament, gallionen, där de ofta placerades som delar i de nedersta gallionsreglarna. Dessa kraftigt snidade trästycken blev en del i utsmyckningen.
Så småningom kom det betydligt slittåligare järnet in i utvecklingen i form av kätting och ankarklys av järn, varigenom behovet av de grova, väl rundade träytorna successivt upphörde. Dessa kom dock att leva kvar som en förstärkning av träkonstruktionen där ankarklyset av järn passerade bordläggningen eller brädgång. Så uppkom sannolikt klysbrädorna. I en del småskutor kom de att utgöras av rektangulärt formade trästycken utan någon som helst utsmyckning, men i fiskefartygen fick fiskens form ge inspiration till klysbrädans utseende. Från början var dessa fiskar snidade med stor omsorg och krav på konstnärlighet. Efterhand som kravet på kortare leveranstider och konkurrens om prissättningen ökade, så förenklades utförandet.
Som framgår har något enstaka varv, som exempelvis Gustafsson & Söners Skeppsvarv, bibehållit sina påkostade klysbrädor. Andra har förenklat formen till ett i riktning akteröver avsmalnande trästycke, där sättet att avsmalna i några fall kan avslöja tillverkaren. Detta gäller exempelvis klysbrädor från J W Bergs varv & mek verkstad. I några fall har det spår som ofta är fräst i den nedersta brädgångsplankan givits en avslutning i klysbrädorna i form av t ex en pilspets. Även utformningen av pilen kan vara karaktäristiskt för varvet som klysbrädan från Hälleviksstrands Slip & Varv.
Klysbrädornas utformning inom samma varvsföretag kunde också variera med tiden, beroende på generationsväxling hos skeppsbyggmästarna. Vid Djupviks varv på Tjörn och Bröderna Olssons båtvarv i Skredsvik kunde en skillnad i utformningen av klysbrädorna ses mellan far och söner.
Klysbrädornas utformning kunde också vara relativt likartad mellan olika fiskebåtsvarv. Klysbrädorna från J W Bergs varv & mek verkstad var i stort sett identiska med klysbrädorna från P Petersson varv på Hälsö.
Likvärdigt var situationen mellan Ringens båtvarv i Marstrand och V & T Löfbergs slip & båtvarv i Rönnäng.
Då fiskefartygen började byggas med fallande stäv på 1950-talet eller förses med valback i början av 1960-talet ersattes klysbrädorna av andra typer av utsmyckningar. Vanligen var det tre sträcklinjer med fallande längd från överkant eller ringformade beslag. J W Bergs varv & mek verkstad skapade i samband med att de introducerade den fallande stäven 1954 en elegant bogutsmyckning med en gjuten varvssköld på stävens övre del. Varvsskölden var på båda sidor omgiven av två valfiskar med fenor.